Avel och genetik

Baksidan med avel

2015-08-01 15:57 #0 av: louise1993

Vi vet alla att det kan gå snett när man tar en kull, men oftast går det ju faktiskt bra så jag tror att det lätt blir att man glömmer riskerna. Här tänkte jag dela med mig av hur det gick med min första egna kull.

Efter över ett års planerande och att Otto gått tom efter första parningen fick hon äntligen två fina friska ungar. Allt verkade frid och fröjd, Otto var piggare igen och matade ungarna som hon skulle.

Otto precis efter operationen

 Men två dagar efter födseln började Otto bete sig annorlunda, hon blev lite stel och satt och tryckte  i sin toalettlåda.En stund senare såg det ut som om hon krystade igen, vi blev oroliga och bestämde oss för att åka in till djursjukhuset. Medans jag plockade upp telefonen för att ringa så gick jag fram till Otto och fick då syn på två fötter som stack ut! Väl inne hos veterinären konstaterade de precis vad vi hade misstänkt. En unge hade dött i magen och nu hade hamnat åt fel håll, ungen var dessutom för stor så Otto kunde inte få ut den själv.  Vi fick valet att antingen röntga och ge henne medicin för att se om hon kunde få ut den själv eller att operera. Vi bestämde oss för operation eftersom hon redan hade försökt få ut den själv så länge.

Det kändes lite skumt att inreda för bebisar och kastrering på samma gång..

Vi satt och väntade i ungefär 2,5 timme och under den tiden fick vi frågan om vi ville kastrera när de ändå höll på. Vi sa valde att kastrera, det här ville vi inte vara med om igen.  När veterinären äntligen kom ut hade hon Otto med sig, hon sa att allt hade gått bra och det var en sån oerhörd lättnad att höra. Att sitta där och bara vänta var fruktansvärt. Eftersom Otto hade så små bebisar fick hon inget smärtstillande medskickat alls vilket blev väldigt tufft för henne. De närmsta dagarna efter operationen tjöt hon av smärta när man rörde henne, hon hade ingen aptit och ville inte röra sig men hon matade ändå sina ungar två gånger om dagen precis som hon skulle. Hon var så tapper som kämpade på med ungarna trots att hon hade så ont. Efter ca 4 dagar var hon nästan återställd igen och började bete sig mer som vanligt men trots detta så tog det nästan 8 månader innan hon började kännas som sig själv i psyket. Det var först då hon började göra glädjeskutt och busa igen.

Jag hade en otrolig tur att det ändå gick så bra som det gjorde,  båda ungarna överlevde och Otto blev tillslut sig själv igen. Men jag vill ändå varna för vad som kan hända och uppmana er att vara uppmärksamma på era honor, det kan gå fort!

/Louise Andersson
Hasselöns Kaningård

Anmäl
2015-08-01 16:39 #1 av: Zofie

Superbra artikel Louise!

Kosmos Kaniner - Harar för avel, hopp & kel

Sajtvärd på Harkaniner Ifokus 

Anmäl
2015-08-01 20:25 #2 av: iWontBite

Bra att någon tar upp detta! Det tas många kullar utan att man riktigt tänker igenom riskerna det faktiskt innebär för sina djur. Det är skönt att allt gick bra i alla fall :)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.